Att kunna säga NEJ

Tänkte tipsa om en blogg som tar upp många frågor kring genusperspektiv bl.a. Idag skriver hon om hur viktigt det är att barnen lär sig sätta gränser kring sin kropp. Önskar jag tänkt ännu mer på det när min dotter var liten. Att faktiskt säga NEJ om morfar eller mormor vill ha en puss. Att det är ok att inte alltid kramas. Att barnet lär sig bestämma vem som har rätt till dennes kropp. VIKTIGT!

Klicka här. 

Grattis dotra mi

Grattis min underbara dotter ...du är solstrålen i mitt liv (ja det är en klyscha jag vet)! Dina första 21 år har inneburit massor av glädje och lycka, men tyvärr en hel del tuffa prövningar för dig, jag hoppas och tror att det beror på att du nu endast ska kunna luta dig tillbaka och njuta av dina kommande 21 år ♥ 

Hur mycket jag älskar dig? Om du tar alla granbarr i världen och gångrar dom med ett alla grässtrån i världen så är det iaf en början...

En hyllning till min unge

Till dig min underbara unge. Generös, hjälpsam, tuff och livsglad. Du har haft det så jobbigt, men rest dig efter varje smäll. Vi har tillsammans kämpat och vunnit många segrar. Jag har stöttat och burit dig sen du var nyfödd och jag har gjort det med sådan lätthet och glädje för min kärlek till dig är stark. Nu står du på egna ben, starkare än någonsin förut. På kanten till ett vuxenliv, lite skör. Försiktigt, med tårna på andra sidan tröskeln. Känner och prövar dina steg med en sådan klokhet. Är så vansinnigt stolt över dig mitt älskade barn. 

Vi står inför ännu en prövning. Den där fucking cancern är åter i vårt liv och nu vet vi att den tar mig från dig för tidigt. Oavsett om vi får två eller tio år tillsammans, så kommer det att kännas för tidigt. 

Men du vet att vi båda tror på en mening med allt, även om vi inte ser eller förstår den. Det jag vet och förstår är att det blir tufft för dig igen. Men du har så mycket inom dig. En sådan kraft och kärlek till livet som kommer att bära dig. Jag önskar av hela mitt hjärta att vi har många, många år kvar tillsammans. Men den dagen jag är borta vet jag att du klarar dig. Även om smärtan är tuff så finns nu livet inom dig. Starkt och obändigt. 

Jag älskar dig min kära lilla unge. Du är mitt allt. Nu och för alltid. ❤❤❤

Utskällning

I måndags följde jag med dotra till psyk för läkarbesök. Hon skulle prata om sin medicinering och det faktum att hon sover så mycket och inte orkar vara uppe och mår sämre sedan en lång tid. Läkaren vi fick träffa hette Simon och var supertrevlig och inkännande. Den bästa läkaren vi träffat där. Han tog dottern på stort allvar och pratade direkt till henne. Han var bekymrad över hennes sömns och höjde Ritalindosen med 20 mg kl. 13. Då får alltså dotra två doser per dag som ska ge lite skjuts till hennes mående. Hon ska vara vaksam på sig själv så hon inte får maniska tendenser, men hittills verkar hon mår bättre. Tanken nu är att hon ska kolla blodtryck hos sköterskan om ett tag, är detta ok så höjer hon till 40 mg efter lunch. Samma procedur med blodtrycket igen och sen höjning igen. Hon ska alltså sluta på 60 mg kl 08 och 60 mg kl 13. Hoppas det fungerar. Blir lite förvirrad då jag läser i FASS att man endast ger Ritalin till barn och ungdom under 18 och att man endast ska ta Ritalin på morgonen. Men måste väl lita på läkaren, han vet väl vad han gör får vi hoppas. Dottern mår bättre, huvudsaken.

Medan vi väntade på läkaren så kom hennes EMDR-terapeut och sa hej till Lina och sa att han var ledsen att det inte fungerar så bra mellan dem. Jag sa att han klantat sig och att det var därför det inte fungerade. Att dotra kommit hem flera gånger och sagt vilken bra terapeut han var och att hon var så nöjd med hans sätt att vara. Att han sen, direkt efter hennes utlämnande av sina minnen var som mest sårbar och att han då kommenterar hennes storlek. Kanske inte irrelevant, men totalt fel tidpunkt. Han sa att det blir så ibland - att kemin inte stämmer mellan patient och terapeut. Jag sa att han snackade skit, att det inte hade något med kemi att göra - utan att allt hade med hans dåliga tajming och uppförande att göra. Jag minns inte allt jag sa. Skällde ut honom efter noter och dottern sa efteråt att jag var redig och bra. Minns bara att han såg rädd ut. Det var som om någon annan pratade genom mig, är glad att det blev så. Han tittade bara på mig och vänder sig sen till dotra och säger: jag hade inte tänkt blanda in mamma i detta. Det var inte så bra. Dotra tittar på honom och säger - jag tycker det var jättebra! Då gick han iväg med svansen mellan benen. Fy farao säger jag, vilken feg och rädd människa.

Vad gäller min diagnos, spridd bröstancer, så vet vi för lite än. Ska till läkaren den 8 februari och då får jag förhoppningsvis mer information om allt. Jag har dock förstått att skelettcancer kan man leva länge med. Upp emot en tio år. Låter för bra för att vara sant, men tar till mig allt positivt som går.

Dåliga nyheter

Dottern har bestämt att inte fortsätta sin EMDR. Hon kan inte komma över hur han behandlat henne och klarar inte att hitta tillbaka till tryggheten igen, tyvärr. Hon fortsätter förstås på tjejjouren, kvinnan där är guld värd.

Ett otroligt jobbigt besked påverkar även dottern. Min cancer har spritt sig och gett mig metastaser i skelettet. Detta är obotligt, men kan behandlas så att man kan leva med det länge. Vad ordet länge står för vet jag inte, har hört allt från 2-10 år. Detta är förstås mycket tufft för dottern och hon sover mycket dåligt. Hon är trött jämt och kan somna när som helst och sova en stor del av dagen ibland. Har begärt en läkartid så vi får diskutera sömntabletter och att ev höja någon av hennes mediciner för att stötta upp. Hur som helst så kämpar vi på, men jag är orolig för henne. Hennes självskadetankar kommer som ett brev på posten. Samtidigt kände hon sig häromdagen inspirerad att börja med körkortet och bli mer aktiv i sitt lägenhetssökande. Försöker orka med både henne och mig, men det känns tufft just nu. Kram till dig!